de senaste dagarna har jag tänkt mycket på vem jag är, hur andra människor ser mig och hur jag beter mig.
jag har fått höra av nära vänner, som valt att bryta vår vänskap, att jag är otrevlig och beter mig illa mot många.
det är sant. jag kan inte riktigt säga något till mitt försvar annat än att jag inte har mått bra de senaste månaderna.
jag tror att det finns 3 faktorer som spelar i hur jag beter mig, dels är det jag, sen mina ppiller, och sen mycket vad som hänt mig det senaste året.

jag brukade vara en glad tjej, trevlig mot de flesta och så, men det är jag inte nu. jag VILL inte vara elak, men jag har svårt att släppa folk in på livet. har någon sårat mig eller helt enkelt varit otrevlig mot mig, så är jag likadan tillbaka, sjukt omoget jag vet! å andra sidan så är det oftast omedvetet.

frida är min närmsta vän som funnits där genom alla jobbiga saker. jag vet att hon alltid är på min sida, och att hon ser många saker på samma sätt som jag gör. hon är den som sett mig gå igenom besvikelse efter besvikelse, sett hur ont allt har gjort, den som sett hur det brutit ner mig, men ändå alltid funnits där. jag älskar dig.
det finns andra som finns för mig NU, men frida är den enda som varit där från början till, förhoppningsvis, slutet.

vad jag vill säga med det här ganska patetiska inlägget är väl att jag ska ändra på mig. jag har slutat med mina piller, och nu ska jag ta en paus från omvärlden när jag åker till korsika, jag tänker till och med lämna telefonen hemma (!). jag ska försöka bättra mig, det lovar jag.
MEN en sak jag inte förstår, är varför vissa tror att jag ska vara trevlig mot dem, när de behandlar mig som ett tuggummi som fastnat under skon.
man kan inte räkna med att bli väl behandlad när man inte är trevlig mot andra, DET är något jag lärt mig.